Se powerpoint presentation av Nazareth College fjärde besök hos oss på Niarte nu i sommar under sju intensiva dagar under midsommarveckan (2016). Finns på följande länk; https://drive.google.com/file/d/0B8wHJZO2owDhSTdmenNjWGZkanc/view?ts=57a08e39
Nazareth College med en grupp på tio bildterapeutelever besöker Bildterapi Institutet Niarte för tredje gången. En kurssamarbete mellan Renée van der Vennet på Nasareth College Bildterapi Institution och Niarte Institutet som vartannat år äger rum under midsommarveckan. Se följande länk från 2014: https://www.youtube.com/watch?v=8trlBeudHPw&feature=youtu.be
Bildterapeuter från Niarte berättar
Elevbild av Jenny Butler
Bildterapiutbildningen 1997- 2000
Anne-Marie Berglund
Leg. arbetsterapeut, bildterapeut steg-1.
Ätstörningsklinik/Luna-teamet, Stockholm.
Kontaktinfo: [email protected]
Min grupp var den första utbildningsgruppen i Bildterapi Institutet Niarte ´s regi. Bildterapiutbildningen
inkluderade en grundläggande psykoterapiutbildning, steg-1. Det mest betydelsefulla som utbildningen gav mig
var att aldrig bli rädd för processerna, att våga, vilket jag har haft mycket nytta av i mitt arbete!
Vi var fyra som åkte tillsammans i min lilla Mazda från Stockholm så vi hade gott om tid att värma upp oss på
vägen dit, likaså som att "släppa" Niarte och tillbaks till verklighetens Stockholm. Detta att dela rum med Maj-
Len och varje morgon dela våra drömmar innan frukost var fantastiskt, så processen var redan igång tidigt på
morgonen.
Det var inspirerande att möta så många lärare från olika länder, kloka personer och bra förebilder med mycket
erfarenhet som hållit på länge var mycket stimulerande. Alla masker vi gjorde, installationerna utomhus, olika
patientfall som belystes och alla våra elev-workshops, ja det var mycket olika moment att pröva på. Naturen runt
omkring utbildningsgården var också av stor betydelse, att gå ner i varv i en lugn vacker och kreativ miljö och
bara få vara i processerna.
En gång skulle vi arbeta med silkespapper, usch vad trist tänkte jag, men det blev en glad överraskning och jag kom riktigt i ”flow” den gången och älskade den bilden. Det är den enda jag fortfarande har kvar i pappersform.Det blev en hel del litteratur att läsa mellan modulerna och med engelskan gick det lite trögt bitvis men då allt var intressant och längtan att bli bildterapeut stor underlättade det studierna.
Efter utbildningen såg jag en annons där det söktes en arbetsterapeut med intresse av bild inom psykiatrin att arbeta med ätstörningar, vilket jag tänkte det här passar perfekt och fick tjänsten och började arbeta där mars 2001. Kliniken var på den tiden liten men har växt otroligt och idag är vi 110 anställda.
I mitt arbete har jag fem bildgrupper per vecka och ett par patienter individuellt. Det är alla slags ätstörningsdiagnoser och en del patienter får jag träffa från det de låg inlagda på vår slutenvårds avd. tills de blir diagnosfria efter ytterligare behandlingar (det kan ta flera år att bli fri från ätstörningen).
Mitt samarbete med kollegor ser ut så här: I Luna-teamet där jag huvudsakligen arbetar går två slutna grupper parallellt (f.m och e.m) i 16 veckor och då är min co-terapeut sedan flera år Vilhelmina som är neuropsykolog. Inom slutenvården är det en mentalskötare som är med och även vi har arbetat ihop under flera år. Att vi är två är av stor betydelse pga. att patienterna är lågviktiga, har samsjuklighet och hög ångest och behöver olika typer av
extra stöd.
Min tredje kollega är Christine som är arbetsterapeut och med i dagsjukvårdsgruppen. Hit kommer ofta patienter från slutenvården efter att de har slutfört sin behandling där och nu fortsätter i öppen vård. I den femte bildgruppen jobbar jag utan co-terapeut.
Generellt sätt brukar jag öppna grupperna med en avslappning och sedan ger jag ett tema/eller låter gruppen hitta fram till ett som de sedan kan måla till (för de som vill). Efteråt pratar vi förstås om bilderna och jag brukar använda gruppen mycket, vad de tänker och ser i/om bilden. Mig själv, egna reflektioner, använder jag mig mera av vid bildgenomgångar, dessa sker i grupp för de två slutna grupperna, annars individuellt. Alla erbjuds möjligheten till bildgenomgång och de flesta vill och då har man ju mer tid att tala om bilderna vilket jag tycker är bland det roligaste.
I bildrummet har jag olika material, lera, tapeter, silkespapper, piprensare, pärlor, snäckor, hönsnät, tyger, tidningar......... Har fått inreda rummet själv som jag ville och med olika slags material, vilket kändes mycket bra.
De flesta står upp och målar mot väggen i vita gamla läkarrockar, ja ungefär som på Bildterapi utbildningen i Brevens.
Många hälsningar från Anne-Marie
Anne-Marie Berglund
Leg. arbetsterapeut, bildterapeut steg-1.
Ätstörningsklinik/Luna-teamet, Stockholm.
Kontaktinfo: [email protected]
Min grupp var den första utbildningsgruppen i Bildterapi Institutet Niarte ´s regi. Bildterapiutbildningen
inkluderade en grundläggande psykoterapiutbildning, steg-1. Det mest betydelsefulla som utbildningen gav mig
var att aldrig bli rädd för processerna, att våga, vilket jag har haft mycket nytta av i mitt arbete!
Vi var fyra som åkte tillsammans i min lilla Mazda från Stockholm så vi hade gott om tid att värma upp oss på
vägen dit, likaså som att "släppa" Niarte och tillbaks till verklighetens Stockholm. Detta att dela rum med Maj-
Len och varje morgon dela våra drömmar innan frukost var fantastiskt, så processen var redan igång tidigt på
morgonen.
Det var inspirerande att möta så många lärare från olika länder, kloka personer och bra förebilder med mycket
erfarenhet som hållit på länge var mycket stimulerande. Alla masker vi gjorde, installationerna utomhus, olika
patientfall som belystes och alla våra elev-workshops, ja det var mycket olika moment att pröva på. Naturen runt
omkring utbildningsgården var också av stor betydelse, att gå ner i varv i en lugn vacker och kreativ miljö och
bara få vara i processerna.
En gång skulle vi arbeta med silkespapper, usch vad trist tänkte jag, men det blev en glad överraskning och jag kom riktigt i ”flow” den gången och älskade den bilden. Det är den enda jag fortfarande har kvar i pappersform.Det blev en hel del litteratur att läsa mellan modulerna och med engelskan gick det lite trögt bitvis men då allt var intressant och längtan att bli bildterapeut stor underlättade det studierna.
Efter utbildningen såg jag en annons där det söktes en arbetsterapeut med intresse av bild inom psykiatrin att arbeta med ätstörningar, vilket jag tänkte det här passar perfekt och fick tjänsten och började arbeta där mars 2001. Kliniken var på den tiden liten men har växt otroligt och idag är vi 110 anställda.
I mitt arbete har jag fem bildgrupper per vecka och ett par patienter individuellt. Det är alla slags ätstörningsdiagnoser och en del patienter får jag träffa från det de låg inlagda på vår slutenvårds avd. tills de blir diagnosfria efter ytterligare behandlingar (det kan ta flera år att bli fri från ätstörningen).
Mitt samarbete med kollegor ser ut så här: I Luna-teamet där jag huvudsakligen arbetar går två slutna grupper parallellt (f.m och e.m) i 16 veckor och då är min co-terapeut sedan flera år Vilhelmina som är neuropsykolog. Inom slutenvården är det en mentalskötare som är med och även vi har arbetat ihop under flera år. Att vi är två är av stor betydelse pga. att patienterna är lågviktiga, har samsjuklighet och hög ångest och behöver olika typer av
extra stöd.
Min tredje kollega är Christine som är arbetsterapeut och med i dagsjukvårdsgruppen. Hit kommer ofta patienter från slutenvården efter att de har slutfört sin behandling där och nu fortsätter i öppen vård. I den femte bildgruppen jobbar jag utan co-terapeut.
Generellt sätt brukar jag öppna grupperna med en avslappning och sedan ger jag ett tema/eller låter gruppen hitta fram till ett som de sedan kan måla till (för de som vill). Efteråt pratar vi förstås om bilderna och jag brukar använda gruppen mycket, vad de tänker och ser i/om bilden. Mig själv, egna reflektioner, använder jag mig mera av vid bildgenomgångar, dessa sker i grupp för de två slutna grupperna, annars individuellt. Alla erbjuds möjligheten till bildgenomgång och de flesta vill och då har man ju mer tid att tala om bilderna vilket jag tycker är bland det roligaste.
I bildrummet har jag olika material, lera, tapeter, silkespapper, piprensare, pärlor, snäckor, hönsnät, tyger, tidningar......... Har fått inreda rummet själv som jag ville och med olika slags material, vilket kändes mycket bra.
De flesta står upp och målar mot väggen i vita gamla läkarrockar, ja ungefär som på Bildterapi utbildningen i Brevens.
Många hälsningar från Anne-Marie
Klicka här när du vill redigera.
Bildterapiutbildningen 2003 – 2006
Jenny Butler
Certifierad bildterapeut, psykoterapeut steg 1 socionom, fil mag i socialt arbete, processcoach,
leg. psykoterapeut kandidat vid Lunds Universitet
Kontaktinfo: www.ateljemellanrummet.com
I många år hade jag burit på en dröm om att arbeta som bildterapeut men lagt den åt sidan när en av mina
döttrar hittade en annons om att det fanns en plats kvar i bildterapiutbildningen på NIARTE som nyss hade
startat. Detta var i februari 2003 och jag bestämde mig för att börja. En kall vinterdag plockades jag upp vid
stationen i Katrineholm av en vänlig man från trakten som skjutsade mig och blivande bildterapikollegor till
Brevens Bruk och NIARTE. Den vänlige mannen girade för hålor och trädgrenar som utmärkte den sista etappen
av resan, d.v.s. allén som ledde till den gamla skolbyggnaden där utbildningen pågick.
Jag gillar att allén fortfarande har djupa hålor och att vissa träd lutar hit och dit. Den är som en vindbrygga och
när man har tagit sig över den väntar ett professionellt, fullmatat utbildnings-koncept! Det av en väl genomtänkt
utbildnings-process där praktik möter teori på ett unikt sätt.
Handledning med Lena Herö på NIARTE håller samma höga kvalitet år efter år. Jag blir överraskad, lär mig nytt
och fördjupar mina kunskaper.
Utbildningen var/är en” learning by doing resa” där min egen och andras bildterapeutiska processer blev en väg
till djup förståelse för min egen och andras psykiska och fysiska utveckling. För min egen del blev bildskapandet
och den kreativa processen också ett sätt att närma mig och förstå teoretiska perspektiv på psykoterapi som jag
har oerhörd nytta av både privat och professionellt.
Upplägget med träffar i den egna utbildningsgruppen varvat med moduler tillsammans med andra studenter under
ledning av svenska och internationella gästlärare är stimulerande. Kenneth Wides öga för bildprocesser och Lena
Herös handledning på klientarbete bidrar till att skapa en röd tråd som håller ihop hela utbildningen.
Idag, 10 år efter att jag började på NIARTE, arbetar jag kontinuerligt med bildterapi. Under vissa perioder mer
eller mindre på heltid, under andra perioder i mindre omfattning. Hjärtat i verksamheten är min bildterapeutiska
mottagning i Lund, ”Ateljé Mellanrummet”, där jag tar emot enskilda personer och grupper i. Jag har kortare och
längre bildterapeutiska uppdrag med fokus på rehabilitering och/eller personalutveckling. Learning by doing är
en röd tråd när jag undervisar och håller workshops och i de målarkurser, som jag håller tillsammans med min
man som är konstnär, möts det bildpsykoterapeutiska perspektivet och det konstnärliga. Just nu går jag det
legitimationsgrundande psykoterapi programmet vid Lunds Universitet, d.v.s. steg 2. Steg 1 var NIARTE.
Jenny Butler
Feb 2013
Jenny Butler
Certifierad bildterapeut, psykoterapeut steg 1 socionom, fil mag i socialt arbete, processcoach,
leg. psykoterapeut kandidat vid Lunds Universitet
Kontaktinfo: www.ateljemellanrummet.com
I många år hade jag burit på en dröm om att arbeta som bildterapeut men lagt den åt sidan när en av mina
döttrar hittade en annons om att det fanns en plats kvar i bildterapiutbildningen på NIARTE som nyss hade
startat. Detta var i februari 2003 och jag bestämde mig för att börja. En kall vinterdag plockades jag upp vid
stationen i Katrineholm av en vänlig man från trakten som skjutsade mig och blivande bildterapikollegor till
Brevens Bruk och NIARTE. Den vänlige mannen girade för hålor och trädgrenar som utmärkte den sista etappen
av resan, d.v.s. allén som ledde till den gamla skolbyggnaden där utbildningen pågick.
Jag gillar att allén fortfarande har djupa hålor och att vissa träd lutar hit och dit. Den är som en vindbrygga och
när man har tagit sig över den väntar ett professionellt, fullmatat utbildnings-koncept! Det av en väl genomtänkt
utbildnings-process där praktik möter teori på ett unikt sätt.
Handledning med Lena Herö på NIARTE håller samma höga kvalitet år efter år. Jag blir överraskad, lär mig nytt
och fördjupar mina kunskaper.
Utbildningen var/är en” learning by doing resa” där min egen och andras bildterapeutiska processer blev en väg
till djup förståelse för min egen och andras psykiska och fysiska utveckling. För min egen del blev bildskapandet
och den kreativa processen också ett sätt att närma mig och förstå teoretiska perspektiv på psykoterapi som jag
har oerhörd nytta av både privat och professionellt.
Upplägget med träffar i den egna utbildningsgruppen varvat med moduler tillsammans med andra studenter under
ledning av svenska och internationella gästlärare är stimulerande. Kenneth Wides öga för bildprocesser och Lena
Herös handledning på klientarbete bidrar till att skapa en röd tråd som håller ihop hela utbildningen.
Idag, 10 år efter att jag började på NIARTE, arbetar jag kontinuerligt med bildterapi. Under vissa perioder mer
eller mindre på heltid, under andra perioder i mindre omfattning. Hjärtat i verksamheten är min bildterapeutiska
mottagning i Lund, ”Ateljé Mellanrummet”, där jag tar emot enskilda personer och grupper i. Jag har kortare och
längre bildterapeutiska uppdrag med fokus på rehabilitering och/eller personalutveckling. Learning by doing är
en röd tråd när jag undervisar och håller workshops och i de målarkurser, som jag håller tillsammans med min
man som är konstnär, möts det bildpsykoterapeutiska perspektivet och det konstnärliga. Just nu går jag det
legitimationsgrundande psykoterapi programmet vid Lunds Universitet, d.v.s. steg 2. Steg 1 var NIARTE.
Jenny Butler
Feb 2013
Klicka här när du vill redigera.
Bildterapiutbildningen 2006-2009
Thomas Roslund
Socionom/bildterapeut, steg-1
Dala ABC, kunskapscenter för ätstörningar, Falun.
Kontaktinfo: [email protected]/[email protected]
I januari 2005 började jag arbeta inom öppenvårdspsykiatrin i Dalarna. Det fanns en ambition från arbetsgivaren att alla som arbetade som behandlare skulle ha en steg 1-utbildning, helst KBT. Vid tiden för att ett beslut skulle tas hamnade jag på efterfest hos en kompis. Jag pratade en del med kompisens hustru som visade det sig, var bildterapeut. Hon pratade sig varm om bilden och bildens möjligheter i förändringens tjänst. Och jag tänkte; ska jag gå en så pass omfattande utbildning, som en steg 1-utbildning trots allt är, i min ålder (50+), måste det var något jag verkligen vill. Och nu visste jag plötsligt vad jag ville. Och jag tog kamp för bilden. Och fick igenom min önskan. Det var ändå bara i början av KBT-eran….
På våren 2006 började jag på Niarte. Jag hade arbetat socialt med människor sedan 1985. Mitt konstintresse var av ett än tidigare datum. Redan efter en kort tid på Niarte insåg jag varför jag hamnat där. Två viktiga aspekter av mig själv skulle integreras till något mera helt.
Varje träff, varje modul på Niarte var ett privilegium. Det var som att hamna i orkanens mitt, ett tillstånd av overkligt lugn. En chans till att ytterligare få utforska mitt livs största mysterium, mig själv. Och därmed få ytterligare ingångar till andras mysterier.
Det var mycket som hände där, i Brevens bruk. Ska jag bara nämna ett starkt minne, blir det nog modulen med den isländska terapeuten Sigridur Björnsdottir. Hon satt där med stoppur och klockade den tid vi hade till förfogande. Det blev då tydligt för mig hur befriande begränsningar paradoxalt nog kan vara. Jag fick tack vare väldigt tydliga ramar tillgång till min kreativitet på ett sätt som jag tidigare inte varit med om. Snacka om aha-
upplevelse!
Under hela min studietid och naturligtvis efter det att jag blev klar bildterapeut använde jag bildterapin i mitt dagliga arbete. Ända tills vår sektor inom landstinget Dalarna, för tredje gången under min tid, fick en ny chef. När han fick reda på att jag jobbade med bildterapi ”gick han i taket”. Han förbjöd mig att jobba med bildterapi. Nu var det bara piller och eventuellt lite KBT som gällde. Jag kände mig tvungen att ta mig därifrån. Och med försynens
hjälp kom jag till Dala ABC, kunskapscenter för ätstörningar i Falun. Det visade sig att det åter var kompisens hustru som var försynen. Det var hon som tipsade om jobbet på Dala ABC. Här ses bildterapi som ett starkt och likvärdigt komplement till den övriga verksamheten. Jag arbetar med patienter både individuellt och i grupp.
Gemensamt för alla inom vår målgrupp, tror jag att jag törs säga, är att de drivs av ett orimligt stort kontrollbehov. Bilden är ett förträffligt verktyg i jakten på en mindre kontrollerad tillvaro och därmed ett friare liv. Naturligtvis har bilden och bildterapin många, många fler förtjänster i förändringens tjänst.
Thomas Roslund
Mars 2013
Thomas Roslund
Socionom/bildterapeut, steg-1
Dala ABC, kunskapscenter för ätstörningar, Falun.
Kontaktinfo: [email protected]/[email protected]
I januari 2005 började jag arbeta inom öppenvårdspsykiatrin i Dalarna. Det fanns en ambition från arbetsgivaren att alla som arbetade som behandlare skulle ha en steg 1-utbildning, helst KBT. Vid tiden för att ett beslut skulle tas hamnade jag på efterfest hos en kompis. Jag pratade en del med kompisens hustru som visade det sig, var bildterapeut. Hon pratade sig varm om bilden och bildens möjligheter i förändringens tjänst. Och jag tänkte; ska jag gå en så pass omfattande utbildning, som en steg 1-utbildning trots allt är, i min ålder (50+), måste det var något jag verkligen vill. Och nu visste jag plötsligt vad jag ville. Och jag tog kamp för bilden. Och fick igenom min önskan. Det var ändå bara i början av KBT-eran….
På våren 2006 började jag på Niarte. Jag hade arbetat socialt med människor sedan 1985. Mitt konstintresse var av ett än tidigare datum. Redan efter en kort tid på Niarte insåg jag varför jag hamnat där. Två viktiga aspekter av mig själv skulle integreras till något mera helt.
Varje träff, varje modul på Niarte var ett privilegium. Det var som att hamna i orkanens mitt, ett tillstånd av overkligt lugn. En chans till att ytterligare få utforska mitt livs största mysterium, mig själv. Och därmed få ytterligare ingångar till andras mysterier.
Det var mycket som hände där, i Brevens bruk. Ska jag bara nämna ett starkt minne, blir det nog modulen med den isländska terapeuten Sigridur Björnsdottir. Hon satt där med stoppur och klockade den tid vi hade till förfogande. Det blev då tydligt för mig hur befriande begränsningar paradoxalt nog kan vara. Jag fick tack vare väldigt tydliga ramar tillgång till min kreativitet på ett sätt som jag tidigare inte varit med om. Snacka om aha-
upplevelse!
Under hela min studietid och naturligtvis efter det att jag blev klar bildterapeut använde jag bildterapin i mitt dagliga arbete. Ända tills vår sektor inom landstinget Dalarna, för tredje gången under min tid, fick en ny chef. När han fick reda på att jag jobbade med bildterapi ”gick han i taket”. Han förbjöd mig att jobba med bildterapi. Nu var det bara piller och eventuellt lite KBT som gällde. Jag kände mig tvungen att ta mig därifrån. Och med försynens
hjälp kom jag till Dala ABC, kunskapscenter för ätstörningar i Falun. Det visade sig att det åter var kompisens hustru som var försynen. Det var hon som tipsade om jobbet på Dala ABC. Här ses bildterapi som ett starkt och likvärdigt komplement till den övriga verksamheten. Jag arbetar med patienter både individuellt och i grupp.
Gemensamt för alla inom vår målgrupp, tror jag att jag törs säga, är att de drivs av ett orimligt stort kontrollbehov. Bilden är ett förträffligt verktyg i jakten på en mindre kontrollerad tillvaro och därmed ett friare liv. Naturligtvis har bilden och bildterapin många, många fler förtjänster i förändringens tjänst.
Thomas Roslund
Mars 2013